I början av 1900-talet drack svenskarna så mycket sprit att det blivit ett samhällsproblem. För att komma tillrätta med alkoholkonsumtionen infördes därför 1914 i vissa delar av landet och 1917 i hela landet något som kallades motbok. En motbok krävdes för att kunna inköpa spritdrycker och kunde fås av män efter skriftlig anmälan. Åldersgänsen var 25 år för ogifta och 21 år för gifta. Alla ansökningar prövades mycket noga, fast anställning, god ekonomi och skötsamhet krävdes.


Motboken var strängt personlig och fick inte lånas ut och inköpen måste ske i bestämd butik. I början var ransonen en eller två liter i månaden, steg senare till tre och fyra liter. Gifta kvinnor ansågs inte behöva någon motbok. Ogifta kvinnor kunde ansöka och tilldelades då en eller två liter i kvartalet.


Pensionärer hade lika tilldelning som kvinnor. Vin var inte ransonerat men de som köpte för mycket blev rapporterade och kunde straffas med att bli avtagen sin motbok. Även de som åkte fast för fylleri tappade sin motbok. Starköl fanns inte att köpa på Systembolaget, drycken fanns bara på apotek och kunde endast fås mot recept. Starköl ansågs vara bra medicin mot högt blodtryck och aptitlöshet.


I motboken fanns det sidor för stämpling och rekvisitionsblad: en rekvisition med egenhändig namnteckning måste lämnas vid varje köp. En av butikens tjänstemän kontrollerade köparen i sitt kundregister och om kunden godkändes satte tjänstemannen dit sin stämpel och skickade kunden vidare till nästa kö  för att betala. Sedan fick kunden gå till ytterligare en kö för att få flaskan inslagen och överlämnad. Innan helger och på avlöningsdagar ringlade långa köer på gatorna utanför systembolagen, de som kommit in men inte fått sin flaska vid stängningsdags visades obönhörligt ut och fick återkomma en annan dag.


Den 1 oktober 1955 avskaffades motboken och alla över 21 år fick köpa hur mycket sprit de ville på Systembolaget.

Motbokens Historia

Kalle Bas och Motboken


  Kalle Bas var ingen vän av Ljungbyholms nykterhatsnämnd. Hans motbok till systembolaget hade dragits in, och över detta var han mycket förargad. En gång när nämnden skulle ha sammanträde cyklade han ner till Ljungbyholm för att uttrycka sitt missnöje. Han knackade på dörren och bad att få komma in.


   -Nä, det får du inte, sa ordföranden.

Men Kalle stod på sig. Då tyckte ledamötena, att han skulle släppas in, så de fick höra vad han ville. Och nu kom ett långt anförande.


  -Jag ska be att få berätta om min dröm jag haft. Jag drömde, att jag kom till Sankte Per i himlen , och där var så väldigt fint. Men så måste jag gå på toaletten, och Sankte Per visade mig dit. Det var ett fint hus  med två hål, där man kunde göra sina behov. Jag öppnade den ena luckan. Och vad fick jag se om inte Ljungbyholms nykterhetsnämnd. Likadant var det i  nästa hål. Då gick jag till Sankte Per och undrade hur jag skulle göra. Och han svarade att jag skulle skita i Ljungbyholms nykterhetsnämnd.

  Därmed tyckte Kalle att han fått sin hämnd och gick sin väg.            (Boken om Ljungby Socken i Kalmar Län II)

Museumvaktmästare

Ljungman