Konservering på burk
KONSERVERINGSAPPARATEN
Ordet konservera kommer från latinets ”conservare”, som betyder bevara, bibehålla. Ordet används i många sammanhang, bland annat för att beteckna ett sätt att bevara matvaror på. Metoden kan också kallas hermetisering, vilket betyder fullständigt lufttätt. En misslyckad hermetisering kan leda till tillväxt av mikroorganismer och bildande av skadliga toxiner, gifter, varav det mest skadliga orsakar botulism.
Människan har i alla tider haft behov av att på ett säkert sätt förvara sin föda, och av att öka hållbarheten på den, för att under tider av sämre tillgång på färsk mat ändå kunna öka möjligheten till nödvändig näring.
Sätten att förlänga hållbarheten på har varit många, beroende både på typ av råvaror och på resurser (till exempel salt, socker) för lämpliga metoder för bevarande.
Exempel på metoder för bevarande är torkning, rökning, saltning, fermentering (jäsning), syrning, syltning och ystning.
Konservering av matvaror i tätt försluten behållare uppstod ur behovet av att minska svälten hos soldater i fält.
En fördel med sådan konservering är, att man kan bevara inte bara råvaror utan även färdiglagad mat. Britten Peter Durand tog 1810 patent på en konservburk av plåt
Metoden vidareutvecklades i Frankrike av Nicolas Appert, och mat i konservburk fick sitt stora genomslag under Krimkriget.
Burkarna var dock i början av ganska tjock plåt, och det krävdes hammare och stämjärn för att öppna dem.
Konservburkar är nu för tiden betydligt tunnare, men nog har jag i alla fall några gånger fått ta till inbrottsverktyg för att komma åt innehållet.
I början av 1900-talet introducerades en apparat för hemkonservering.
Den vara som ska konserveras läggs, ofta tillsammans med salt- eller sockerlag, i glasburkar. Sådana glasburkar tillverkades på flera olika glasbruk. Glasbrukets namn kan man vanligtvis se på burkens lock.
Mellan burken och locket placeras en gummiring. Över locket sätts en metallklämma, som håller det på plats under uppkokningen. Ett antal burkar sätts på en ställning, som placeras i ett vattenbad i ett metallkärl, vanligen av galvaniserad plåt eller aluminium.
På metallkärlet sätts ett lock med ett hål för en termometer i en plåthylsa. Under den därpå följande upphettningen förstörs eventuella mikroorganismer i burkarna. Luften i burkarna utvidgas och tränger ut. Vid avkylningen efteråt uppstår ett vakuum, viket gör att locken trycks mot ringarna och hålls fast, varvid nedbrytningsprocessen hämmas.
Rekommendationer för kokning i konserveringsapparat var för grönsaker 60 – 90 minuter i 100 grader, för frukt och bär 20 minuter i 80 grader, för äppelmos i 90 grader, för förvälld svamp 75 minuter i 95 grader och för kött och fisk i 95 grader i 1,5 timmar eller mera.
Efter konserveringen förvarades burkarna torrt, svalt, frostfritt och mörkt.
Förhållandena har förändrats. Nu finns de flesta varor tillgängliga i våra matvarubutiker året om. I stället för att använda konserveringsapparaten av plåt och glasburkar med gummiringar, så använder vi plastpåsar och frysboxar. Dock har det på senare tid märkts ett ökande intresse för de gamla metoderna.
Konserveringsapparaten på bilden finns på hembygdsmuseet. Den är skänkt till hembygdsföreningen av Nils Lande på Krankelösa. Metallkärlets höjd är 35 cm och diametern är 33 cm.
Plommonen på bilden har Inger Jägerbrink konserverat på 1970-talet, och de ser ut att ha hållit sig bra.
Konnservburkar är nu för tiden betydligt tunnare, men nog har jag i alla fall några gånger fått ta till inbrottsverktyg för att komma åt innehållet.
PLOMMONET
Det var en gång ett plommon. Det var inte vilket plommon som helst, det var ett riktigt drottningplommon. Plommonet hette Drottning Claude. Men eftersom det vid det kungliga hovet en gång i tiden var modernt att tala franska, så kallades plommonet Reine Claude. Reine betyder drottning på franska.
Plommonet tyckte det lät finare att kallas vid sitt franska namn, och därför kallade alla i hela landet henne för Reine Claude.
Plommonet var väldigt omtyckt. Det var så sött och vackert. Det bodde högt uppe i sitt kungliga träd och växte sig större och större. Det blev med tiden, som en del kungar också blev, tämligen fet. Det kände sig så nöjt med att bli stor, söt och saftig. Det var så nöjt med sitt släta, gul-gröna skal.
Men så en dag blev plommonet tillsammans med flera andra plommon plockat ner från sitt träd och lagt i en korg.
”Jag undrar vad som nu ska ske” tänkte plommonet. ”Vi kanske ska flytta till ett annat kungligt träd.”
Men så var det inte. Långt därifrån. De hamnade på en bänk i ett stort kök. Det var något helt nytt för plommonen. De hade ju aldrig varit inne i ett hus förut. Det böjade så småingom kännas lite trångt i korgen. Drottningplommonet hade hamnat mitt i trängseln och kände sig en aning illa behandlat och för lite respekterat med tanke på sin drottningsstatus. Men det var ingen som brydde sig om vad plommonet tyckte.
Om man är ett aldrig så kungligt plommon, så har man inte så mycket att säga till om i något som helst kök. Så vare sig plommonet ville det eller inte, så blev det pickat i skalet och trycktes ner i en glasburk tillsammans med ett antal andra pickade plommon. Som tur var så hamnade plommonet mot sidan av glasburken och hade bra utsikt mot omgivningen.
Det kunde ju vara intressant att se vad som hände.
Utan att plommonet kunde göra något åt det hela, så fick alla plommonen en söt sockerlag över sig. En gummiring placerades runt kanten på glasburken, ett glaslock sattes över ringen, och glasburken säktes ner i en plåttunna.
”Nu regnar det” tänkte plommonet, när vattnet började stiga upp mot glasburkens yttersida. Så fick hela plåttunnan ett lock över sig.
”Tur att jag är inomhus. Jag får så lätt skinnsprickor när det regnar. Skinnsprickor är ju inget vidare roligt” tänkte plommonet.
Efter en stund började det bli allt varmare. Det blev alldeles kokhett. Riktigt kokhett. Det var som i tropikerna. Plommonet visste inte vad tropikerna var för något, men det lät som något varmt.
Plommonet kunde inte göra så mycket mer än att vänta på att klimatet skulle normaliseras. Och det gjorde det.
Dagsljuset strömmade ner i tunnan, och så lyftes glasburkarna upp och ställdes till slut på parad på en skafferihylla tillsammans med mängder av glasburkar med frukter, sylter och gelér och flaskor med saft.
Där stod de sen på sin hylla, och då och då kom någon och hämtade en burk eller en flaska.
En dag var det plommonets tur att tas ner från hyllan. Egentligen skulle plommonet ha blivit söndagsefterrätt tillsammans med vispgrädde. Men det blev inte så.
Plommonburken råkade bli just den burken, som av en märklig slump blev fraktad till ett hembygdsmuseum. Där placerades den bredvid en sådan där plåttunna och en del andra saker, som plommonet kände igen från sin tid i köket.
På hembygdsmuseet hände inget mer med plommonet. Men det hände mycket runt omkring burken. Det kom många besökare, så det fanns mycket för plommonet att titta på. Ibland kunde det komma ett ansikte alldeles intill burken och ett par ögon kunde stirra rakt på plommonet.
”Det är nog för att jag är så vacker” tänkte plommonet.
Och är det ingen som av misstag råkat äta upp det fina drottningplommonet, så står det fortfarande kvar i sin glasburk på museet.
Tilläggas kan att det i Spanien på1500-talet fanns en mycket vacker drottning som hette Claude. Hon var inte bara vacker utan hon tyckte om att ställa till fester och roa sig av hjärtans lust. Kanske bjöd hon sina gäster på plommon.
