Stenmangeln
STENMANGELN
Många olika metoder har under seklernas gång använts för att få textilier släta. Fynd från Birka visar att man redan under järnåldern använde sig av en slät sten, en glättsten, som gneds över tyget, som lagts på en läderklädd träskiva.
En annan gammal metod har varit att rulla tyget på en trärulle, som för hand rullades fram och tillbaka med hjälp av och under press av ett bräde, kavelbräda, ofta dekorerat med måleri eller snideri.
Sedan århundranden tillbaka har man även använt upphettade järnredskap, strykjärn, för att släta ut textilier.
Mangling är en metod som lämpar sig för textilier av lin, men även av andra naturmaterial.
En sorts tidig mangel bestod av kraftiga ben, som bar upp en bordsskiva med en trälåda som innehöll tunga stenar. Mellan bordsskivan och stenlådan placerades trärullar, på vilka tyget, som skulle manglas, noga hade rullats efter att först ha fuktats. Stenlådan drogs därefter fram och tillbaka över rullarna.
Dessa stenmanglar var skrymmande, och på sina håll uppfördes särskilda mangelbodar för att rymma dem.
Sådana bodar är i Sverige kända från 1600-talet och framåt. Hur länge själva mangeltypen förekommit är ej känt. Proceduren med denna mangling krävde både noggrannhet och styrka, och var inget som någon klarade ensam. Men samtidigt kunde mangeldagarna vara tillfällen till trevlig samvaro.
En annan och lättare typ av mangel består av två rullar som drivs runt antingen manuellt med en vev eller med el. Mellan rullarna blir textilierna pressade och utslätade.
Världens största stenmangel finns i Horred i Sjuhärad och den väger 16ton.
Mangeln på Ljungby hembygdsmuseum kommer från biskopsgårdens arrendatorställe, där den stod i en egen mangelbod.
Måtten är följande: längd 200 cm, bredd 93 cm, höjd 113 cm. Vikten är inte känd, men ordentligt tung är den.
Ordet mangel kan härledas till ett ord med betydelsen ”det som ska avhjälpas”. Här är det väl skrynklorna. Och något mer effektivt för detta än en gammal stenmangel finns nog inte.
HERR MANGELMAN FÅR EN IDÈ
På våningsplan två på ett hembygdsmuseum stod herr Mangelman och hade tråkigt, jättetråkigt. Han hade inget att göra. Det verkade som om ingen brydde sig om honom längre. Han som en gång i tiden hade haft en viktig uppgift att utföra. Han hade till och med haft en egen mangelbod på en riktig biskopsgård.
Herr Mangelman var en förnämlig och imponerande stor stenmangel. Extratung var han också, för inuti en låda hade han många, tunga gråstenar.
När herr Mangelmans väldiga stenlåda rullades över rullar med dukar, lakan eller andra tygföremål, så försvann varenda skrynkla från tyget. Linnedukarna hade alltid blivit så släta och blanka, att man hade kunnat spegla sig i dem.
Det hade behövts starka armar för att skjuta herr Mangelmans stenlåda fram och tillbaka gång på gång över rullarna. Men resultatet av arbetet hade alltid imponerat med sin släthet och sin glans.
Och nu stod han på det här museet och kände sig övergiven och jämrade sig över sitt öde. Jämmern lät som ett knarrande i trävirket.
”Det var ett förfärligt jämrande”, hördes en dag en röst från ett bord i herr Mangelmans rum.
Rösten kom från en bok, som låg på bordet. Det var inventarieboken. Den hade blivit kvarlämnad där av damen, som skrev in alla föremål som fanns på museet. Inventarieboken hade full koll på allt, från små nålar till soffor och kaffekvarnar. Till och med herr Mangelman fanns omskriven i inventarieboken.
”Skulle jag inte jämra mig”, suckade herr Mangelman. ”Jag har inget att göra. Det verkar som om ingen tar hand om alla de skrynkliga dukarna nu för tiden. Varför har det blivit så?”
Det kunde faktiskt inventarieboken svara på, för den visste allt om allting som fanns på hela museet. Dessutom kände den till en hel del även om världen utanför museet.
Jag kan berätta hur det ligger till”, sa inventarieboken. ”Det finns en liten maskin, som slätar ut skrynklor alldeles av sig själv utan stenlåda, bara med hjälp av en sladd. Fast jag har hört, att dukarna inte blir exakt lika släta, som de kan bli hos dig, och alls inte så blanka.”
”Men varför kommer man inte hit till mig då?” undrade herr Mangelman.
”Marknadsföring”, sa inventarieboken. Det ordet hade den lärt sig på ett möte i hembygdsgården, och den förklarade ingående vad ordet betydde.
”Din marknadsföring måste överträffa sladdmaskinens marknadsföring, och det med råge. Annars kommer det inga kunder. Tänk på det.”
Herr Mangelman satte igång att tänka på sin marknadsföring. Han tänkte så det knakade ända ner i träbenen. Han tänkte som han aldrig tänkt förr. Dagen därpå hade han kommit på en idé.
Han skulle starta eget.
Herr Mangelmans plastikklinik. Garanterat effektiv utplattning av rynkor och skrynklor. Bli som ny på nytt. Tveka inte. Ingreppen utförs i den ordning som anmälningar kommer in.
Han presenterade sin idé för inventarieboken, som höll med om att det var värt ett försök. Inventarieboken lovade också att hjälpa till med marknadsföringen. Inventarieboken hade ett stort kontaktnät och dessutom ett facebook-konto.
”Du måste ha en hemsida”, sa inventarieboken. ”Jag kan hjälpa dig med det. Och att orda ett facebook-konto. Det låter väl bra?”
”Bra”, sa herr Mangelman. ”Vi sätter igång genast.”
Och det gjorde de. Herr Mangelman fick en hemsida med ett oemotståndligt budskap. Vilken duk ville inte bli så slät och blank som dukarna på herr Mangelmans hemsida? Många nåddes av marknadsföringen på facebooks-kontona.
Så även fru von Damast, en äldre och ganska skrynklig duk, som bodde i en stor patriciervåning i en närbelägen stad.
Fru von Damast hade en stor umgängeskrets. Den bestod av andra stora borddukar av förnämlig kvalitet såsom fru Dräll, fröken Jacquard och fru af Vääf.
Fru von Damast brukade inbjuda sina väninnor till after noon tea. Fint skulle det vara. Väninnorna brukade tipsa varandra, om hur de på bästa sätt skulle kunna hålla sig ungdomliga och rynkfria. Rynkor och skrynklor var något fasansfullt för de här förnäma dukarna.
Nu hade herr Mangelmans marknadsföring nått fru von Damast och hennes inflytelserika väninnor. Alla ville naturligtvis anlita plastikkliniken för att bättra på sitt utseende, och alla anmälde sig genast. Ingen ville vara skrynkligare än de andra.
På museet stod herr Mangelman och väntade ivrigt på de första kunderna. En lång kö av dukar sågs ringla sig fram mot museet. Där blev det ett rullande dagarna i ända. Herr Mangelman hade ingen brist på sysselsättning – tvärtom. Han kunde till och med utöka personalstyrkan. Inventarieboken höll ordning på kunderna, slussade in dem i rätt ordning och förde noggrann statistik.
Ryktet om kliniken spred sig vida omkring och till bredare lager. Nu anmälde sig inte bara överklassdukar utan även bomullsdukar, handdukar, löpare och alla möjliga, som ville bli av med sina skrynklor. Ibland kunde det komma ett förkläde, en klänning eller en särk. Men dem remitterade herr Mangelman till fröken Strykjärn, som höll till i en annan del av lokalen.
Ja, så gick det till när herr Mangelman fick en idé.
Är du duk och har du besvärande rynkor och skrynklor, så vänd dig med förtroende till herr Mangelmans plastikklinik.