Isskåpet

                                                ISSKÅP OCH ISSÅG

                                                               

För många livsmedel är kyla viktig för hållbarheten. Olika metoder har använts för att finna lämplig nivå av kyla för förvaring. Man har sänkt ner behållare av mat och dryck i källor eller brunnar. Man har byggt jordkällare. Kök och skafferier har förlagts till husens norra del. Is har också bevarats under isolerande skikt för att kunna tas fram vid behov av kylning.

Under 1800-talet och början av 1900-talet förekom isskåp, en föregångare till våra kylskåp. Isskåpen hade dubbla väggar med ett isolerande skikt emellan, och de var invändigt klädda med zinkplåt. Skåpen kyldes med is, som under vintern sågades upp från sjöar och vattendrag och sedan förvarades i vad som kallades isstackar, ishögar eller isdösar, vilka täcktes över med vanligtvis sågspån.   

Isen lades nederst i skåpet eller i anslutning till det som behövde kylas. Det fanns också skåp där isen placerades i ett särskilt utrymme överst, varifrån smältvattnet sedan rann i kanaler mellan skåpets väggar eller längs de vanligen veckade väggarna och samlades upp i en behållare underst på skåpet.

Isskåpen var inte vanliga i privata hushåll, utan de fanns mest hos förmögnare familjer i städerna och på större gårdar på landsbygden. I städerna levererades isblock av ambulerande försäljare, iskarlar.

Isskåpen ersattes med tiden av kylskåpen. Det första kylskåpet för hushållsbruk tillverkades 1913 i Chicago.

1922 kom det första svenska kylskåpet.  När elnätet byggdes ut alltmer från 20 – 30-talen och framåt blev kylskåpen succesivt vanligare i svenska hushåll.

I Ljungby hembygdsförenings samlingar finns ett isskåp från Krankelösa gård, skänkt till föreningen av Nils Lande, tidigare ägare till gården.

Skåpets höjd är 155 cm. Bredden är 60 cm och djupet 50 cm. Det har högst upp en förvaringslåda för isen.                                                                                                         

I samlingarna finns också issågar och bilder från isupptagning på Ljungbyån. Sågen på bilden är 225 cm låg, inklusive handtaget.                                                                                                                              

                                                                      ISÄLVAN

Natten hade varit isande kall, så kall att ån hade frusit till is på stora ställen. När morgonen ljusnade svävade en frostig dimma över isen. Den som stannade upp och betraktade dimslöjorna kunde kanske urskilja de små, dansande isälvorna. De dansade sin glidande, ljudlösa dans runt i ring över den frusna vattenytan. De var så vackert vintriga. Deras dräkter svepte som om de voro en del av dimman. Deras hår var som frusna vågor och deras vingar var genomskinliga och gnistrade. som bemängda med kristaller. Bilden av de små varelserna var så betagande vacker.  

När dimman så småningom lättade upplöstes dansen och älvorna var borta. Alla utom en. En liten älva dröjde sig kvar vid stranden. När alla andra älvor gått till vila vid en iskant, satt den här älvan kvar och ville så gärna fortsätta att dansa. Försiktigt gled hon ut över isen. Hon dansade först så sakta och sedan allt fortare. Hon gjorde hopp och piruetter, och hennes klänning virvlade runt likt en isig vindil. Vingarna glittrade och gnistrade i de bleka solstrålarna.

Dagarna gick, och alla som gav sig tid att titta ut över isytan kunde, om de hade tur och kom i rätt tid, få se älvornas dans. Kölden fortsatte och isen växte sig allt starkare. Den var alldeles klar och hård. Det var precis en sådan is, som var perfekt för att sågas upp i block och lagras i en isdös.

Efter varje dans, när de andra älvorna lagt sig till ro, fortsatte en av dem att dansa för sig själv och av hjärtans lust. Hon älskade att dansa fram på isen.

En dag när hon som bäst höll på med sin ensamma dans, kom några väl påpälsade män ut på isen. Vid stranden stod en häst spänd för en kälke. Älvan undrade vad som skulle hända. Hon fick syn på ett underligt, avlångt föremål, som männen hade med sig. Det var en issåg, men det visste ju inte älvan. Hon stod alldeles stilla och tittade på det underliga föremålet.

”Vad tittar du på”, sa då sågen. Den var nämligen en issåg.  ”Har du aldrig sett en issåg?”

Det hade inte älvan, så issågen började berätta om hur man sågar ut isblock, och hur man lägger dem i isdösar, och hur man använder dem för att kyla matvaror under varmare tider på året. Sågen talade långsamt och högtidligt och med vibrerande, raspig röst.

Älvan blev orolig. Hur skulle det nu gå med dansen?

”Ta det lugnt”, raspade sågen. ”Det är så kallt, så vattnet fryser strax till is igen.”

Det lät lugnande. Älvorna skulle få ny is att dansa på.

”Men vart ska ni åka med isen, som du sågar ut?” frågade älvan, för det var en mycket nyfiken älva, som undrade vart hennes alldeles speciella isdansbana skulle ta vägen, när sågen sågat färdigt.

”Jag hinner inte förklara det nu”, raspade sågen. ”Jag måste arbeta, så vi får lasset fullt med is innan det blir mörkt. Men förresten, du kan hoppa upp på kälken och följa med när vi kör hem med isen, så får du se vad som händer med ditt dansgolv.”

Älvan tyckte att det var en strålande idé. När kälken var fullastad, fladdrade hon upp och kröp ihop bland isblocken. Så kom det sig att älvan fick uppleva hur det var att ha sitt dansgolv bevarat i en dös under ett tjockt sågspånstäcke. Nu visste hon dessutom att vattnet i ån snart skulle frysa till is igen, och att hon och alla de andra isälvorna skulle kunna fortsätta sin isdans i morgondimmorna.

De dansade sina isdanser ända tills våren började knapra på isen. Då kröp de ner i bottendyn, där de gick i ide i väntan på nästa vinterkyla. Alla utom den nyfikna lilla älvan, som i stället för att borra sig ner i dyn tillsammans med de andra älvorna flög iväg till isdösen på den stora bondgården. Där smög hon sig in bland isblocken och hittade ett hemtrevligt litet hål att flytta in i. Hon hittade till och med små utrymmen, som ändå var tillräckligt stora för en piruett.

Men så tog nyfikenheten överhand igen. Den lilla älvan bara måste följa med och se mera av det, som sågen berättat om. Det skulle någonstans finnas ett konstigt skåp, som behövde is för att hålla sig kallt. Nästa gång någon kom för att hämta is, så klamrade sig älvan fast i en kant och hamnade i en zinkklädd låda överst i ett högt skåp. Det var säkert det skåpet, som sågen hade berättat om. Där var det kallt och gott om plats att dansa på.

 

Så förflöt våren och sommaren, allt medan älvan fortsatte sin dans i islådan.

Hösten kom med mer kylslagen väderlek, och isskåpet hade gjort sitt för säsongen. Det kom ingen mer is, så den lilla isälvan kände sig hemlös och flög med vingliga och lite trötta vingar tillbaka till ån och kröp ner i dyn till de andra isälvorna för att hinna sova en stund, innan det var dags att åter dansa i dimmorna över isen på ån.

Åren gick. Isälvorna dansade över vinterisarna. Den lilla nyfikna älvan tillbringade vårarna somrarna i isdösen och i isskåpet.

Men så förändrades allt. Vintrarna blev varmare och ån frös inte till. Det blev ingen is till isdösarna, men det gjorde inget, för isdösarna behövdes inte längre. Isskåpet hade också tjänat ut, och det hade ersatts av kylskåp och frysboxar, som inte behövde någon is eftersom de kyldes med elektricitet.

Ingen vet vart isälvorna tog vägen. Men kanske…..                                                                                         

En dag när jag öppnade min frysbox, fick jag se en liten bevingad figur, som dansade runt bland frysta hallon, grönkål, glassar och bullar.                                                                                              

Är det någon annan som har fått in en sådan dansare i sin frysbox?

Om ån fryser till igen, så ska jag glänta på frysboxlocket och berätta, att det går bra att flyga iväg till den gamla dansbanan för att åter glida runt i frostdimmorna och göra glada hopp och piruetter.

Back