Kyrksläden

I gamla tider var vägnätet i Sverige mycket glest, och befintliga vägar var ofta svårframkomliga. Men när vintern kom med kyla och snö, blev det möjligt att med slädar frakta både folk och varor runt om i landet. Även till annars isolerade trakter öppnade vinterföret vita vägar. Detta vinterföre var viktigt för utvecklingen av landets ekonomi.

                                                                                       

Isen byggde broar över vatten och våtmarker, och snön jämnade ut ojämnheter och slädarnas medar kunde snabbt och lätt glida fram på snön.      

Det fanns slädar av många olika slag till exempel för timmer, för varutransporter och för resanden. Det fanns enkla arbetsslädar, det fanns lätta åkslädar, och det fanns praktfulla täckta slädar med ombonad inredning.

I Ljungby hembygdsförenings samlingar finns några olika slädar. En av dessa är en blåmålad kyrksläde med tydliga rokokodrag. Att släden kallas kyrksläde är för att denna modell av släde bland annat användes för resor till kyrkan. Modellen är elegant och lätt och av en typ som blev på modet i Sverige under 1700-talet, först hos överklassen och sedan, under 1800-talet, hos allmogen.                                                    

Den här blå släden har tillhört Daniel Olsson 1798 - 1884, som från mitten av 1800-talet fram sin död var ägare till gården Harby nr 1. Den som skänkte släden till hembygdsföreningen var Karl Jonsson, som i början av 1900-talet blev ägare till Harby nr 1.

För dem som kom åkande till kyrkan fanns kyrkstallar där hästar, selar och mat kunde ställas in på den plats respektive gård hade. Kyrkstallar har i vårt land funnits ända sedan medeltiden.    

Under 1900-talet, när cyklar och bilar blev allt vanligare, behövdes inte kyrkstallarna längre. Ljungbys kyrkstallar flyttades omkring 1920 till platsen där konstgräsplanen nu ligger, och i början av 1960-talet revs de.

KYRKSLÄDEN

Back

                                          KYRKSLÄDEN

Det var en gång en bonde, som hette Botvid. Han hade en mycket liten bondgård allra längst borta i socknens utkant. Ingen annan gård låg så långt bort från sockenkyrkan som Botvids.

        

Botvid föräldrar gav honom det här namnet, för de hade hört om en mycket god man, som hette Botvid och som levde för länge, länge sedan, och som var så god att han blev ett helgon. Föräldrarna hoppades nog, att deras son också skulle bli en god man. Han var alltid vänlig och hjäåpsam, även om han inte hade det säskilt gott ställt.

Hans gård var inte bara liten. Marken var stenig och mager, och Botvid fick slita hårt för att försörja sig och sina djur och för att hålla hus och mark välskötta. På gården fanns två rödkullekor, fem fårtackor, en bagge, några höns, en hund och två randiga katter. Någon häst hade inte Botvid råd med, inte ens en oxe, utan korna fick hjälpa till med att dra plogen.

Vart än Botvid skulle, så fick han gå. Hur långt det än var. Fram till Botvids lilla gård fanns det ingen väg, bara en stig. Men det gjorde inget tyckte Botvid. Han hade ju ändå ingen vagn. Om han behövde frakta något någonstans, så fick han bära det själv, eller så fick han vänta till vintern. Då kunde han spänna korna för sin kälke och lasta på sådant han hade att sälja eller att byta med.

Något som bekymrade Botvid var, att vägen till kyrkan var så lång, att det var sällan han kunde ta sig dit i tid. Särskilt gärna hade han velat komma till julottan. Om vägen bara inte varit så lång.

Så gick åren, och Botvid knegade på. Ofta brukade han fantisera och drömma. Han tyckte att det piggade upp. En speciell dröm var, att han hade en häst och en släde och kunde åka till julottan. Fast det skulle nog bara förbli en dröm.

Så blev det så småningom jul igen. Botvid satte upp en julkärve till fåglarna, och framåt kvällen gav han sina djur lite extra god mat.

Tidigt på juldagen, medan det ännu var natt knackade det på dörren. Botvid trodde att det var någon frusen och hungrig stackare, som behövde värma sig och få något att äta, så han steg upp och öppnade dörren. Oj, vad han blev häpen. Han gnuggade sig i ögonen och blinkade många gånger. Kunde det vara sant? Visst var det sant. På trappstenen stod en ängel.

”Jag är din skyddsängel”, sa ängeln. ”Jag vet att du länge har haft en mycket speciell dröm. Nu är det dags att den blir verklig. Skynda dig ut och sköt om dina djur, för sedan ska du ge dig iväg.”

Botvid klädde sig och skyndade ut till stallet och djuren. När djuren fått mat och ren halm, gick Botvid in och kokade gröt till sig, hunden och katterna. Så var han klar. Han tog på sig sin vinterrock och varma tovade vantar och mössa och gick ut.

”Ge dig iväg nu”, sa ängeln. ”Så du hinner i tid till julottan. Det finns en plats för hästen i kyrkstallarna.”

Bredvid ängeln stod en vacker fux, spänd för en blå kyrksläde. En så fin släde hade Botvid aldrig sett någonstans. Hästens blankputsade seldon var utsmyckade med mässingsbeslag och en bjällerkrans, och hästens skor blänkte som is.                            

Ängeln satte en tänd fackla i en hållare på släden, och Botvid packade in ett täcke, en säck hö och en spann.                         

Så bar det av. Hästen travade raskt på, bjällrorna sjöng, och släden gled lätt fram på den gnistrande snön. Facklan flammade i julnattsmörkret, och Botvid undrade om han var vaken och det var på riktigt, eller om han bara drömde. Om det var en dröm, så var den starkare än någon dröm han någonsin haft.

Färden gick längs stigen genom skogen fram till den gamla kyrkvägen. Där kom Botvid ifatt ett par vandrare. Han höll in hästen och tog upp vandrarna i släden. Han visste hur det kändes att gå till fots och se alla åkande köra förbi.          

På kyrkvägen anslöt allt fler slädekipage. Ett par vandrare till kunde erbjudas plats i Botvids släde. Ju närmare kyrkan de kom, desto tätare kom både vandrare och åkanden. Bjällrorna klingade och facklorna flammade. Nu hördes också den jublande klockklangen från kyrkan.

 

Utanför kyrkmuren brann ett bål av alla facklor. Botvid lade också sin fackla på bålet. Sen spände han loss hästen från släden. Då fick han syn på ängeln, som stod vid kyrkstallarna och visade mot en av dörrarna. Där fanns en plats för hästen. Innan Botvid gick in i kyrkan lade han på hästen ett täcke och gav den vatten och ett fång hö och hängde upp selen på en krok vid spiltan.

Inne i kyrkan lyste alla julljusen. Botvids lilla gård hade ingen egen kyrkbänk. Men det fanns ändå en plats, där han kunde slå sig ner. Han satte sig och kände sig så glad och tacksam över att få vara med om detta, som han så innerligt drömt om.                  

När klockringningen tystnade stämde orgeln upp. Alla reste sig och psalmen ljöd mäktig och stark. Botvid var lycklig. Hans dröm var verklig, och han befann sig mitt i den. Han lyssnade till varje ord om undret i Betlehem, och han sjöng med i alla psalmer.

När julottan var slut, var det dags att återvända hem. Många skyndade sig ut för att spänna för sina hästar för att köra i kapp hem.ta av varje minut vid kyrkan. Han klappade om hästen, selade på den och spände för den fina släden. Han bjöd sina tidigare medresenärer att åka med tillbaka. Detta blev de mycket tacksamma för. Så bar det av hemåt.

När Botvid kom tillbaka till sin lilla gård, blev han mottagen av ängeln. Han tackade så innerligt för vad han fått vara med om.

‘

”Hästen och släden får du behålla”, sa ängeln. ”Tag väl hand om dem.”

Botvid tackade och bugade sig djupt. När han tittade upp var ängeln försvunnen, men hästen och släden stod kvar. Botvid spände ifrån hästen och satte in den i stallet.

Så kom det sig, att man varje juldagsmorgon och även många andra gånger kunde få se Botvid komma åkande till kyrkan i sin fina kyrksläde efter sin fina fux.  Och var det inte helg, så arbetade Botvid och hästen tillsammans på den lilla gården.                                                                                            

Ja se det var en förnämlig gåva, som ängeln kom med den där julnatten.