Blonkan

BLONKAN


På en vävstol i hembygdsmuseet hänger en blonka av plåt. Blonka är ett dialektalt ord för rovoljelampa. Sådana lampor fanns i många olika utföranden, från mycket enkla plåtlampor till dyrare varianter i mässing eller porslin.                                                                                                                                                

Rovoljelampor användes för belysning fram till slutet av 1800-talet då de konkurrerades ut av fotogenlamporna, vilka gav ett betydligt bättre ljus.                                                                                                                  

Rovoljan tillverkades av kålväxter som raps eller rybs. Dessa är en spontankorsning mellan rova och kål, därav namnet rovolja.                                                                                                                                                     

Rapsfrön har i Sverige hittats i gravar från bronsåldern, men det var först under medeltiden som rapsodlingen ökade.   På vävstolen i museet syns brännmärken, vilka är minnen från en blonka, som har varit upphängd i den övre vävbommen.

  

Blonkan på museet är 12 cm hög.


Den är skänkt av Anna Eriksson, Kölbygärde                                                                                                                                                           Den är skänkt av Anna Eriksson, Kölbygärde

BLONKAN



Det var en gång i november månad. Det var sent på dagen, och det började skymma. Mörkret blev allt tätare runt den lilla, ensliga stugan i skogsbrynet.

                                                                                                  

Inomhus lystes det enda rummet upp av en brasa i den öppna spisen.

                                                                                               

Mycket rymdes inte i den lilla stugan. Där fanns en kökssoffa, som var bäddad med ett slitet lapptäcke. Där fanns en kort, väggfast bänk med ett slitet fårskinn på, ett litet bockbord, en trebent pall och en grönmålad träkista med platt lock. På kistlocket låg en röd - och vitrutig duk.  

                                                                                                                                                      

Bredvid ett av fönstren stod ett föremål, som tog upp en stor del av golvytan. Det var en vävstol.


Den här sena dagen, i den tilltagande skymningen, satt en ung kvinna vid vävstolen och försökte se tillräckligt för att kunna fortsätta att väva. Väven var ett beställningsarbete, och den skulle vara klar i god tid före jul. Det blev allt svårare att se. Skenet från brasan var svagt.  Väverskan kände hur ögonen tårades, men tårarna fick inte droppa ner på den dyrbara väven.


Då knackade det på dörren. Vem kunde det vara, som var ute så här dags? Väverskan gick för att öppna, fastän rädsla gjorde henne orolig. Sakta öppnade hon dörren. Där utanför stod en gammal, gammal gumma. Hon var klädd i en fotsid, svart kappa och en mörkgrön yllesjal med blommönstrade ränder.  


”Guds fred i stugan”, hälsade gumman och steg in över tröskeln.


”Stig in och slå er ner”, sa väverskan och visade mot den väggfasta bänken. ”Hur kommer det sig att mor är ute och går så långt från bebyggelsen i denna sena timma?”


”Ljuset i stugan är för svagt, så jag kommer med en blonka, som kan lysa upp här inne. Jag har med prima rovolja också. Med gott ljus ska väven säkert bli klar i tid.”


Väverskan förundrades. Hur kunde gumman veta, att ljuset var för svagt? Hur kunde hon veta, att en väv var på gång, och att den snart behövde vara klar? Det var mycket underligt.


”Jag är tacksam”, sa väverskan. ”Men jag kan inte ta emot den, för jag har inga pengar att betala med.”


”Jag ska inte ha några penningar”, sa gumman. ”Men jag vill att du väver mig en liten mattstump på tre alnar, när den här väven är klar. I korgen här finns varp och garn till mattan.”  


”Jag är så tacksam”, sa väverskan. ”Och jag vill gärna bjuda på något. Jag hoppas att mor håller till godo med en bit bröd och en kopp rågkaffe.”


”Jag tackar”, sa gumman. ”Det ska smaka. Men vi ska väl ha smör och ost tillbrödet.”


Gumman böjde sig ner mot korgen och plockade fram en liten keramikbytta

med smör och en svepask med en stor, fin ostbit.                                                                                                                                         


     De åt och drack, och väverskan erbjöd gumman att stanna kvar över natten, eftersom det var både mörkt och kallt och timmen var sen. Gumman tackade för erbjudandet, men sa att hennes katt ville att hon skulle komma hem och göra den sällskap.    


Väverskan tackade och neg och följde gumman till dörren. Gumman steg ut över tröskeln, och vips meddetsamma var hon försvunnen i mörkret. Kvar hade hon lämnat korgen, smörbyttan och ostasken.


Väverskan var nyfiken på den nya blonkan. Hon fyllde på olja och tände veken med en sticka med eld från brasan. Stugan lystes upp av ett magiskt sken. Det blev ljust som på en sommardag. Aldrig hade en blonka strålat så. Nu gick vävandet som en dans. Skytteln for snabbt mellan varptrådarna och väven växte fortare än någonsin. Finare än någonsin blev den också. Det var en glädje att väva i det strålande ljuset från blonkan. Väverskan fick också mycket beröm för den fina, jämna väven.


Sen var det dags att ta itu med mattan till den gamla gumman. Blonkan strålade och lyste upp hela stugan. Med vana, flinka händer satte väverskan upp varpen. Gummans garn låg i korgen, och det var inte vilket garn som helst. Det var inte bara av den finaste ull. Det glänste av alla regnbågens färger och av silver- och guldstrimmor. Väverskan förundrades över vad hon såg. Varsamt tog hon upp garnet och gjorde det klart för att börja väva.   Det var en fröjd att väva med det vackra garnet. Väverskan var så ivrig att få mattan klar att hon knappt gav sig tid att vila. Så äntligen låg den färdiga mattan på soffan. Just då knackade det på dörren. Väverskan visste vem det var, innan hon ens öppnat dörren. Det var den gamla gumman.


”Jag ser att du har vävt färdig min matta”, sa hon. Hon synade mattan noga och hummade belåtet.


”Jag ser också att du vävt in ett litet, litet fel. Så ska det vara. Man ska inte förhäva sig.”


Gumman strök med handen över mattan och rullade ihop den. Just som hon skulle gå ut stannade hon och vände sig mot väverskan och räckte henne mattan.


”Jag önskar dig allt gott. Behåll den här mattan som ett minne från mig. Dina vävar kommer att glädja många. Nu måste jag skyndsamt ge mig av. Farväl kära barn.”


Väverskan följde gumman mot dörren och öppnade för henne. Utanför stod en medförsedd kupé förspänd med en vit och en svart häst. En livréklädd kusk hjälpte gumman in i kupén, som strax försvann i ett moln av snö.


Kvar vid stugan stod den förundrade väverskan med den färgrika, glänsande mattan i famnen.


 Åren gick och underbart vackra vävar fortsatte att växa fram i den lilla stugan. Väverskan blev vida känd, och fick till och med väva tyger åt självaste kungen.

                                                                                                    

Och blonkan strålade, och oljan tog aldrig slut. Det var en mycket märkvärdig blonka


Åren gick och underbart vackra vävar fortsatte att växa fram i den lilla stugan. Väverskan blev vida känd, och fick till och med väva tyger åt självaste kungen.


Och blonkan strålade, och oljan tog aldrig slut. Det var en mycket märkvärdig blonka.