Väduren
VÄDUREN
Det var en gång en gammal vädur, som hade fått en stor spricka i sitt stora, päronformade huvud. Så hade den hamnat i ett hörn på ett hembygdsmuseum. Ingen visste varför den stod där i hörnet. Det visste den faktiskt inte själv. Den bara stod där. Kanske var det för att ingen orkade flytta på den. Den kände sig så ensam och instängd.
Väduren hade inte alltid stått i hörnet på museet. En gång i tiden hade den haft en viktig arbetsuppgift. Den hade hjälpt en bonde med att pumpa upp vatten från en bäck. Den hade stått där och pumpat och pumpat och pumpat, och det enda den livnärt sig på var vatten. Den hade älskat sin arbetsuppgift.
Men så en dag var det slut. Av någon oförklarlig anledning hade väduren tagits ur bruk. Och så hade den hade fått en spricka i huvudet. Eller hade den tagits ur bruk för att den fått en spricka i huvudet. Väduren mindes inte riktigt hur det hade gått till.
Så småningom hade den stackars väduren hamnat i det där hörnet på museet. För en vädur, som varit van vid strömmande vatten, kändes det väldigt torrt att stå i ett hörn på ett museum.
Dagarna kom och gick, och väduren stod kvar tills en dag…..
Det var en sådan där dag som museet hade öppet, och det serverades kaffe och bullar. Många besökare gick omkring och tittade på föremål, pratade med varandra, berättade saker för varandra och drack kaffe och åt bullar
På en trappa alldeles utanför dörren till museet satt en liten flicka med ett glas saft och en bulle bredvid sig på en servett. Hon kände sig ensam, för hon hade ingen att leka med. Hon hade lagt sin lilla ryggsäck på trappan. I ryggsäcken hade hon ett gosedjur, en mjukiskatt, som hon alltid brukade ha med sig i ryggsäcken.
Genom en springa i dörren hade väduren fått syn på flickan, och den tänkte att det nog skulle vara trevligt att sitta där på trappan och få lite sällskap.
Väduren hade aldrig gått själv. Den stod väldigt stadigt på sina tunga fötter. Hur skulle den ta sig ut till trappan? Den började försiktigt väga över från den ena sidan till den andra.
Den kämpade av alla krafter för att lyfta en fot från golvet. Den kämpade och kämpade. Den tog i av alla krafter. Och så plötsligt lyfte den en fot från golvet och satte fram den en liten, liten bit. Den fortsatte sin kamp, och efter en stund lyckades den att sätta fram en fot till.
När väduren väl kommit på hur den skulle göra för att ta sig fram gick det allt lättare. Sakta men säkert lämnade den sitt hörn och begav sig mot dörren. Som tur var satt alla besökarna utom den lilla flickan och drack kaffe och lyssnade till en dam, som pratade om något, som tydligen var intressant.
Väduren klev ut på trappan och ställde sig bredvid den lilla flickan. Hon tittade storögt på väduren och frågade: ”Vad är du för en?”
”Jag är väduren”, svarade väduren överlycklig. Ingen hade någonsin talat så med den.
”Jaha”, sa den lilla flickan. ”Jag heter Lisa. Men du har ju slagit dig i huvudet. Du har ju ett hål där.”
”Ja”, sa väduren. ”Och så är jag så ensam. Jag har ingen att prata med, för jag har hamnat i ett hörn för mig själv.”
”Det är synd om dig”, sa Lisa. ”Jag ska springa hem och hämta plåster till dig.”
Och det gjorde Lisa. Hon sprang iväg hemåt i full fart. Lisas storebror var hemma och satt i köket och åt smörgås.
”Jag har träffat en vädur, som har ett hål i huvudet”, ropade Lisa. ”Jag ska hämta ett plåster att sätta på hålet. Ett stort plåster.”
”En vädur”, sa hennes bror. ”En sådan där stor kanin med hängöron? Vem kan äga den? Den måste ha rymt från någon. Den måste kanske åka till djursjukhuset.”
”Det är ingen kanin”, sa Lisa. ”Det är en konstig sak på museet, och den är både ensam och ledsen, och så har den ett hål i huvudet.”
”Vad säger du”, sa hennes bror. ”Det låter inte klokt. Skojar du med mig? Nähä du, det där går jag inte på!”
Men hur som helst så hjälpte han sin syster att plocka fram ett stort plåster ur förbandslådan i badrummet. Och han blev faktiskt riktigt nyfiken på att få se den där underliga saken på museet. Därför skyndade sig syskonen tillsammans för att plåstra om den stackars väduren.
De kom strax fram till museet. Damen som pratade höll fortfarande på med att prata, och besökarna höll fortfarande på med att lyssna och dricka kaffe. På trappan stod den stackars väduren kvar med sin spricka i huvudet. Den blev så jublande glad när den fick syn på Lisa.
”Jag tog med min bror”, sa Lisa. ”Han ville gärna träffa dig. Han heter Kalle.”
Väduren blev så glad att den nästan började dansa. Den lyfte i alla fall sina fötter lite upp och ner. Det blev nästan som stepdans. Så fick den ett stort plåster på huvudet. Den såg riktigt rolig ut. Barnen skrattade och hoppade runt väduren. Vilken jättespeciell kompis de fått!
Då fick Lisa se att halva bullen låg kvar på servetten, och att det fanns saft kvar i glaset.
”Är du hungrig?” frågade hon. ”Vill du ha min bulle?”
”Nej tack”, sa väduren. ”Jag äter inte bullar. Men jag skulle gärna vilja ha ett glas vatten.”
”Du kan få saften”, sa Lisa. ”Det är som vatten fast godare.”
”Jag tackar”, sa väduren, och sörplade på något konstigt sätt i sig lite saft.
Väduren var rysligt torr i halsen, för den hade inte fått något att dricka på många, många, många år. Den hade stått i sitt hörn, drömt om sin forna storhetstid och längtat efter friskt vatten. Saften kluckade med ett konstigt ljud inuti vädurens päronhuvud. Det här var minsann det godaste vatten den smakat. För att uttrycka sin tacksamhet mullrade den fram en belåten rapning från djupet av sitt huvud.
Nu hade damen slutat prata, och besökarna applåderade och drack ur sitt kaffe. Plötsligt fick en av besökarna syn på barnen och väduren på trappan.
”Titta”, sa en av besökarna. ”Barnen har släpat ut väduren. Hur har det gått till? Den som är så tung.”
”Hur har ni fått ut väduren?” sa en annan besökare. ”Vem har hjälpt er med det? Man får inte ta ut sakerna så här.”
”Den har gått själv”, sa Lisa. ”Den kände sig så ensam och hade ont i huvudet. Den ville ha sällskap. Den är min kompis nu.”
”Den är min kompis också”, sa Kalle. ”Och nu har vi satt på ett plåster på huvudet på den, så nu har den inte ont längre.”
Besökarna stirrade häpet på väduren. Då hände något, som de aldrig kunnat föreställa sig, och som fick dem att stirra ännu häpnare. Väduren började gå! Den gick på sitt mycket säregna sätt, men den gick! Sakta, sakta gick den tillbaka till sitt hörn på museet.
Sen hände något, om möjligt, ännu mer häpnadsväckande. Väduren pratade. Den pratade med en dov, metallisk och lite skrovlig röst. Besökarna inte bara stirrade. De gapade också så stort, att man kunde tro att käkarna skulle gå ur led. En lång stund stod alla och bara stirrade och gapade. Drömde de? Fast det vore ju konstigt, om så många människor skulle drömma precis likadant och samtidigt och mitt på eftermiddagen.
Därför kom man överens om att det faktiskt var sant – väduren kunde både gå och prata. Nu ville alla se det igen. Flera gånger bad man väduren att gå, om bara en liten, liten bit. Men den rörde sig inte. Man bad den att prata, om bara ett enda ord eller ett par. Men väduren stod där alldeles tyst med sitt stora plåster på huvudet.
Tll slut tröttnade besökarna och gick hem. Lisa och Kalle stannade kvar tills museet skulle låsas. De ville inte att väduren skulle bli ensam i sitt hörn.
”Du kan få låna min mjukiskatt”, sa Lisa. Hon tog fram katten ur ryggsäcken och lade den bredvid väduren. Så klappade hon väduren på huvudet. Det gjorde Kalle också.
Då pratade väduren. ”Tack”, sa den. ”Ni kommer väl tillbaka?”
“Visst”, sa både Lisa och Kalle. “Vi kommer alltid när museet är öppet.”
Om ni kommer till museet någon gång, så kan ni leta upp vädure. Har ni riktigt god tur kanske den går eller pratar.