Emerentia Brigitha Maria Hoppenstedt

Blev 72 år.

Äktenskap med Anders Bäckerström (1724 - 1786)

Noteringar

Vi kan ju börja med konstatera att begreppet "adoption", i den bemärkelse vi idag känner det, infördes som juridiskt begrepp först 1917.

Ordet "adoption" är ju äldre (det förekom ju bl.a. hos de gamla romarma), och ordet förekom även före 1917 i Sverige, men innebar då en av följande två saker:

1) Fosterbarn kunde ibland benämnas "adoptivbarn", men hade inte alls de nutida adoptivbarnens rättsliga ställning. De hade bl.a. ingen automatisk arvsrätt efter fosterföräldrarna/"adoptivföräldrarna", men kunde naturligtvis ärva, om de omnämndes i dessas testamenten.

2) En adlig person kunde i sitt adelskap även innefatta personer som inte automatiskt ärvde adelskapet efter honom (dvs barn), t.ex brors- syster-, dotter- eller styvbarn (se bl.a Cedercreutz, Ankarcrona, Anckarström, von Post, Bergenstråhle, Ehrenstrahl, Stiernblad etc). Även svärsöner och t.o.m. svågrar (Lorichs) kunde komma ifråga, liksom vid något enskaka tillfälle kollegor (Mannerskantz).


i Ljungby kyrka noterade jag under rundvandringen i koret en stor gravsten infattad i väggen, försedd med inskription. I graven vilade kyrkoherden Anders Bäckerström (1724–1786) och hans hustru med det vackra namnet Emerentia Hoppenstedt (1745–1817). I graven rymdes även kvarlevorna av tre av deras barn. Emerentia överlevde alla tre, vilket måste ha varit en konstig känsla för en mor.

När jag nu går igenom dödboken för Ljungby socken läser jag att Emerentia var äldst i en syskonskara av sex barn. Hon hade en bror, Casper Didrik H, som blev student i Lund och sedermera kadett varpå han dog vid endast 26 års ålder av håll och stygn. Nyfiken undrade jag vad detta kan ha varit för sjukdom och det visade sig att det var 1700-talets benämning på vanlig lunginflammation.

En syster, Johanna, dog endast 31 år gammal i något som dödboken anger som rötfeber, , Kallbrand

Vad beträffar Peter Reincke, som adlades och adopterades Cederbaum på sin styvfaders Peter Christopher (Bauman-) Cederbaums namn och nummer, tillhör han ju den senare kategorin. Men han hade ju ingen självklar arvsrätt efter sin styvfar, men däremot efter sin mor, dennes hustru, varför det är möjligt att Fredriksberg kan ha räknats till hustruns giftorättsgods. Jag saknar kännedom om huruvida P.C. Cederbaum efterlämnde något testamente. Om så är fallet kan ju detta vara anleningen till att Peter ärvde Fredriksberg.

Eftersom P.C. Cederbaums äktenskap var barnlöst, gällde annars normala arvsregler, d.v.s. att egendomarna ärvdes av arvlåtarens släktingar. Detta är anledningen till att kusinen Maria Hoppenstedt, änka efter prosten Anders Bäckerström, blev huvudarvinge.



Men af änglavingar buren,
Själen, lik en hvitklädd Tärna,
Öfver portens sista stjärna,
Hänryckt mot sin brudgum far.

Där, beprydd af helgonkransen,
Där i gyllne Sabats-hvila,
Ömt tillbedjande i glansen
Af Guds anlete hon står.
Barn och Make glädtigt ila
Där den kommande till möte,
Gråta i den Högas sköte
Kärlekens och fröjdens tår.

Allt hvad Månans ljus beskiner,
Allt hvad dagens öga röjer
Skall förvandlas. I ruiner
Sjunker hvarje byggnad här.
Hvarje ros sig vissnad böjer:
Släkter uppstå och försvinna,
Sekler quälla och förrinna —
Endast dygden evig är

Den i detta gravkväde besjungna doktorinnan Emerentia
Bäckerström, f. Hoppenfeldt var vid sin död 72 år gammal och
sedan mer än trettio år änka efter prosten i Ljungby pastorat
Anders Bäckerström. Denne tillhörde stiftets mest bemärkta
prästmän och hade bakom sig en ganska egendomlig levnadsbana.
Utgången ur ett soldathem i Åby socken, sattes han tidigt i skola i
Kalmar, men måste efter faderns död på grund av bristande medel
avbryta skolgången. Sedan modern gift om sig med
skräddar-mästar Hans Lindmeyer i Kalmar, fick sonen återvända till skolan,
dock endast för en kort tid, ty styvfadern arrenderade Kölby
herregård och sonen måste hjälpa till vid gårdsarbetet med att köra
mjölsäckar från Kölby kvarn till Kalmar. Emellertid uppsade
gårdens ägare brukspatron Balzar Georg Hoppenfeldt arrendet och
härigenom bereddes pojken ånyo möjlighet att återupptaga studierna.
Han kunde då ej ana, att han en gång i framtiden skulle bli
brukspatronens svärson och ärva hans stora förmögenhet.

Efter slutad skolgång inskrevs Anders Bäckerström 1745
tjugoett år gammal som student vid akademien i Uppsala. Här
försörjde han sig genom konditioner. En tid var han med sin discipel
En nyfunnen dikt av Stagnelius 115

inackorderad hos den bekante wolffianske filosofen Nils Wallerius
och hade förmånen av hans personliga umgänge. År 1753
försvarade han en kuriös latinsk avhandling Om spöken, vilken den
lärde filosofen författat och vari denne efter den wolffianska
filosofiens stränga metod bevisade spökens existens.1 Efter att ha
förvärvat magistergraden i Greifswald tjänstgjorde Bäckerström ett par
år vid domkyrkan i Kalmar som predikobiträde till biskop Beronius.
Därefter utnämndes han 1759 till amiralitetspastor och tjänstgjorde
som sådan på örlogsflottan under det pommerska kriget. År 1765
erhöll han Ljungby pastorat i Kalmar stift och verkade där till sitt
livs slut 1786.

Prosten Bäckerström var tvenne gånger gift, första gången
med en dotter till biskop Beronius, sedermera Sveriges ärkebiskop,
andra gången med Emerentia Hoppenfeldt. Det senare giftet
välsignades med tre barn, vilka alla dogo vid unga år. I N". Löfgrens
år 1836 utgivna Tjenstemän vid församling arne och lär overicen uti
Kalmar stift, varur ovanstående biografiska data hämtats, ges
följande slutkarakteristik av prosten Bäckerström: »Han var en nitisk
och rättsinnig själasörjare, predikade gammal och oförfalskad
christendom samt gynnade och försvarade med kraft yngre prester,
som i detta fall tänkte lika med honom. Han införde, först af alla
i detta stift, nattvardsungdomens konfirmation uti sina församlingar,
hämtande anledning dertill af Kongl. Br. d. 19 Febr. 1718.»

Prostinnan Emerentia Bäckerström prisas för sin stora
välgörenhet och sitt fromma kristliga sinnelag. Det heter om henne i den
nyss nämnda skriften: »Enkefru Doktorinnan E. B. M.
Bäckerström . . . bodde på Kölby gård, der hon afled d. 11 mars 1817,
altid oförgätlig, icke blott för den betydliga förmögenhet hon ägde,
utan äfven för dess frikostiga användande till fattiges understöd
och andra christliga ändamål. Westrums nya kyrka i Tjust, det
prydliga socknemagazinshuset i Ljungby, ett förträffligt orgelverk i
denna kyrka och andra varaktiga minnesmärken af hennes
gifmildhet, skola länge erinra en tacksam efterverld om hennes tillvarelse.
Hon ligger begrafven jemte sin man i en murad och hvälfd graf
under golfvet på norra sidan i koret af Ljungby kyrka. Grafven
är tillsluten af en masiv jerndörr och nyckeln inkastad. Doct.
Bäckerströms contrefait förvaras i sakristian,»
Ett vältaligt vittnesbörd om fru Bäckerströms nobla
personlighet och varma medkänsla för de fattiga utgör det gåvobrev,
varmed hon 1804 skänkte Ljungby pastorat det här ovan nämnda
sockenmagasinshuset. Ur det vidlyftiga gåvobrevet, som är avtryckt
i Calmar-Posten 1818 n:r 32, 34, 37, meddelas här ett par utdrag:

Måtte intet mitt wälmenta hjerta, min redeliga Själ blifwa
misskänd eller misstydd af någon för sådane afsickter, som äro att förena
med egenkärleken, med ett tomt Lofljud, med den swagheten, att
under utöfningen af något godt, förborga egennyttans alster, eller söka
anseendet i den obestämda Ärans fåfängeliga glänts. Måtte afundens,
aggets eller hämndlystnadens dålda eller synliga pilar alldrig såra den
oblide bedömmarens öfwer andras gerningar egna hjerta, alldrig träffa
mitt, alldrig störa Edert, som nu ären ägare af detta förrådshus för
hungroga medbröder wåra behöfwande likar, Behofwets barn, både innom och
utom oss. Emottagen då, älskade Soekneboar! detta Huset som ett
förnyadt vedermäle af min Saliga Mans Herda-Nit och Embetstrohet
ibland Eder, såsom en minneswård öfwer hans arbete och åsyftade
nytta ibland Eder, såsom en wärkan af hans första började
Magazins-Inrättning härstädes och min sedermera önskade fortsättning dermed!
Emottagen det, med Edert allmänna samtycke och Bifall, till desse af
mig upgifne och till Edert enhälliga och framtida efterlefwande
föreslagne Reglor.

§ 8. Till de usle och olycklige i Församlingen af Socknarnes
egne Barn och Infödingar, som af Sjukdom, Ålderdom, wärkbrutne
lemmar äro Sängliggande eller i annan nöd, utan egit förwållande äro
så tryckte af jordiskt elände, att de hwarken med arbete eller
bedjande wid andras dörrar, förmå skaffa sig något till uppehälle, bör af
den årligen inflytande Ränte Spannmålen lemnas såsom understöd till
hwar och en sådan olycklig och begråten Korsdragare en half Tunna
Spannmål, och på det att intet Magazinets tillwäxt må härigenom
hindras eller minskas, så gifwer jag i sådant ändamål, och till sådane
nödlidande som förut äro nämnde, Tjugo Tunnor Råg, hwilka wid
nästkommande Allhelgonatid, på Magazinet skola blifwa inlemnade,
och emottagas på Magazinets öfwerste wåning, som alltid kommer att
förblifwa sådane fattigas Spannmålsrum af hwilka Tjugo Tunnor, äfwen
utlåningar årligen komma att ske för de fattigas räkning, emot lika
Ränta som den öfrige Låne-Spannemålen, nemligen en half Skeppa på
Tunnan.

Allt talar för att grav dikten har Stagnelius till författare. Det
är det enda hittills kända fall, då han lämnat ett poetiskt bidrag
till någon tidning. Den gamla doktorinnan Bäckerström hörde till
familjen Stagnelius’ umgängeskrets. Stagnelius hade en gång förut
besjungit henne i ett ungdomligt namnsdagskväde, varur
reminiscenser återfinnas i gravdikten. Att poemet På Emerentias Bag
utgör en hyllning till prostinnan Bäckerström har Böök redan
påpekat i monografien (s. 67). Från vilket år detta tidiga alster av
Stagnelius förskriver sig, är en fråga, till vilken jag längre fram
återkommer.

Prostinnan Bäckerström avled den 11 mars 1817; den 22 mars
står poemet att läsa i Calmar-Posten. Om Stagnelius vid denna
tid tjänstgjort i Ecklesiastik-expeditionen, skulle han knappast kunna
vara författare till dikten, ty det är föga sannolikt, att han under
de få dagar, som förflyta mellan prostinnan Bäckerströms död och
poemets tryckning i Calmar-Posten, skulle ha hunnit att i
Stockholm få underrättelse om hennes död, skriva dikten och sända
den till Kalmar. Stagnelius har emellertid vid denna tid befunnit
sig i Kalmar. Expeditionsdiarierna visa, att han fr. o. m.
september 1816 till juli 1817 icke mottagit några kungliga brev till
renskrivning. Han har dessa månader vistats i hemmet och han
skrev då både Eröfringen af Ceuta, som spelades i hemmet, och
Wladimir den Store.

Prostinnan Bäckerström var känd för sin stora välgörenhet,
och varje poet, som besjöng henne, måste naturligtvis prisa hennes
givmildhet, men det är icke troligt, att två olika poeter skulle ha
valt samma uttryck och bilder. I poemet På Emerentias Dag
heter det:

Hör tacksamhetens språk ur rörda bröst,

Se bönens offer-rök i bygdens dalar.

Ur helgedomen af en gränslös själ

Med tårens vällust i ett hänryckt öga

En räddad usling anförtror Ditt väl

At Dygdens Brudgum, Hjelten i det höga.

Gravdikten skildrar den dödas himmelsfärd, huru hon, som
varit »de uslas tillflykt», föres till sin brudgum — Gud:

Sjunken är den milda handen
Som de uslas tillflykt var.
Men af änglavingar buren,
Själen, lik en hvitklädd Tärna
Öfver portens sista stjärna
Hänryckt mot sin brudgum far.1

I nästföljande strof förekommer det äkt-stagnelianska uttrycket
»gyllne Sabatsivila»:

Där beprydd af helgonkransen,
Där i gyllne Sabats-hvila,
Ömt tillbedjande i glansen
Af Guds anlete hon står.

Man erinras om ett motsvarande uttryck i dikten Antända, som
med all sannolikhet förskriver sig från ungefär samma tid — år
1817 eller möjligen 1818.

Se! själarne ila
Vid dödsängelns bud
Till gyllene hvila
I famnen af Gud.

Man jämföre även en strof i den senare teosofiska dikten
Brudgummen :

När höjs jag, frälsad öfver tingen?
När skimrar jag i syskonringen?
När famnar mig i gyllne ro>
Han, mina tankars A och O.

Huru stagneliansk är icke även förgängelsekänslan i sista strofen,
motsatsen mellan de jordiska tingens flyktighet och dygdens eviga
värde:

Allt hvad Månans ljus beskiner,
Allt hvad dagens öga röjer
Skall förvandlas: I ruiner
Sjunker hvarje bygnad här.
Hvarje ros sig vissnad böjer:
Släkter uppstå och försvinna,
Sekler quälla och förrinna —
Endast dygden evig är.

1 Det dunkla uttrycket »portens sista stjärna» får sin förklaring i
namnsdagspoemet, som börjar:

Österns Portar! öppnen Er!
Delos’ Tärna lampan släcker etc.

Redan B. J. Simonsson har anmärkt, att man i detta poem
kan höra en fosforistisk klang, och Cederblad har sedan ytterligare
understrukit, att man i poemet märker intryck av
Phosphorosprologen. Helt säkert ha de rätt. Sådan poesi skrevs i Sverige
omkring 1810 endast av fosforisterna, och den unge Stagnelius hade
tvivelsutan gjort bekantskap med tidskriften Phosphoros, då han
diktade sitt granna bombastiska födelsedagspoem. Även den
berömda Phosphorosprologen är ett födelsedagspoem; den skildrar
den nya poesiens födelse under bilden av en soluppgång.

Om denna uppfattning är riktig, kan Stagnelius’ dikt dateras
till något av åren 1811 eller 1812. Den måste vara senare än
första häftet av Phosphoros, som utkom 1810. Emerentia-dagen,
som var prostinnan Bäckerströms både namns- och födelsedag,
inföll den 23 jan. Dikten bör rimligtvis ha tillkommit vid någon
familjefest i Kölby, där Stagnelius deltagit, då han vistades i Kalmar.
Till stiftsstaden flyttade Stagnelius’ familj från Gärdslösa på Öland
först på våren 1810. Höstterminen 1811 tillbragte Stagnelius i
Lund, men har med all sannolikhet vistats i Kalmar under
julferierna; vårterminen 1812 har han nämligen förlagt studierna från
Lund till Uppsala, dit han ankom först i mars (Bööks Monogr.
s. 44). Man har alltså att välja mellan januari 1811 eller 1812
som diktens tillkomstdatum.

Man lägge f. ö. märke till att Stagnelius även i gravkvädet har
bevarat spår av kantatformen och att han även här utgår från
soluppgångsmotivet, fast det fattas symboliskt.

Från himlens boningar den helga timman klingar
Till jordens mörker ned: hon slutat har sitt lopp.

På morgonrodnans vingar,

En morgonrodnad sjelf, den rena Själen svingar,
Till Skaparns thron, ur grusets verldar opp.
Ren ser hon strålarne af Kärleks-Solen spridas–––––-

Stagnelius tänker sig i gravkvädet döden som en morgonrodnad
till ett nytt liv.

Källor