De Röda Dockmöblerna

De här fina dockmöblerna är tillverkade på Leksaksfabriken i Tre-kanten på 1920-talet. De är skänkta till hembygdsföreningen av Ingegerd Berggren, som själv fick dem i present när hon var barn.

Möblerna är helt i originalskick.                                                               

Måttuppgifter: Bordsskivan 17 X 30 cm, stolar och soffa golv rygg-stödets överdel 31 cm, stolsitsbredd 15 cm, soffans bredd 35 cm.

Många ungdomar var anställda på leksaksfabriken. Ingegerd Berggren arbetade där också en kortare period som 12-åring efter skolans slut.


Hon och några av hennes kamrater sattes att sprutlackera jo-jo. Ingegerd berättar att hon och en kamrat hade cyklat till fabriken, men att de efter sitt arbetspass med lackering var så yra, att de inte kunde cykla utan måste gå hem


Tiderna har förändrats, och nu finns det lagar både vad gäller arbetsmiljö och barnarbete. Så i dag skulle nog inga 12-åringar få arbeta på fabrik med jo-jo-sprutlackering. Inte i Sverige i alla fall.


Landes leksaksfabrik grundades 1906 av fabrikör Gustaf Lande. Man tillverkade bland annat träleksaker, hushållsredskap av trä och klädhängare som såldes till Åhlen & Holm m fl .


1919 ombildades fabriken till A/B export- och leksaksfabriken.


Driften övertogs av Bröderna Peterssons ångsåg i Vassmolösa 1927. Det var under denna tid som jo-jo flugan härjade som värst. Man arbetade dygnet runt med att tillverka och lackera jo-jo.William Älgne hyrde fabriken 1935 och fortsatte tillverkningen i lokalerna fram till 1939 och man övergick till möbeltillverkning.                                                             

Uppgifterna i rutan ovan om leksaksfabriken är hämtade ur ”Boken om Ljungby socken i Kalmar län I”.    

                                                                                                                                                                                              Många ungdomar var anställda på leksaksfabriken. Ingegerd Berggren arbetade där också en kortare period som 12-åring efter skolans slut.                                                                                         Hon och några av hennes kamrater sattes att sprutlackera jo-jo. Ingegerd berättar att hon och en kamrat hade cyklat till fabriken, men att de efter sitt arbetspass med lackering var så yra, att de inte kunde cykla utan måste gå hem.  

    DE RÖDA DOCKMÖBLERNA

En dag för en liten tid sedan fann jag i min brevlåda ett litet, litet kuvert. Det var så litet, att jag knappt fick syn på det. På kuvertet stod mitt namn och min adress med små, snirkliga bokstäver. Det stod ingen avsän-dare på baksidan.              

Jag skyndade mig in för att öppna kuvertet och se vad det kunde innehålla. Inuti kuvertet fanns ett vackert kort med en liten ros överst i det vänstra hörnet. Texten på kortet var skriven med samma små, snirkliga bokstäver som på kuvertet. Jag tog fram ett förstoringsglas för att kunna läsa vad det stod, och så här stod det:


                                     VÄLKOMMEN PÅ KALAS                                                                                                                

Kom till museet nu på lördag klockan tre på eftermiddagen, så bjuder jag på kalas.                                                 Hälsningar från Intendenten


Det där lät mystiskt. Vad jag visste, så fanns det ingen intendent på hembygdsmuseet. Dessutom var det inte öppet på lördagen den veckan. Det fanns inget telefonnummer dit jag kunde ringa och fråga heller.                                                                            

Men jag ringde till några personer i hembygdsföreningens styrelse, och frågade om de var bjudna på kalas på museet. Ingen var bjuden på något kalas på lördagen, så det var nog någon som ville skoja med mig.


På lördagen kunde jag i alla fall inte låta bli att cykla ner till museet, för jag var ju nyfiken på om det skulle stå någon där och kanske skratta åt mig. Jag ställde ifrån mig min cykel och såg mig omkring. Inget hände. Konstigt. Dörrarna till museet var ordentligt låsta. Jag hade nog blivit lurad.

Jag skulle precis cykla hem igen när jag hörde en liten röst som ropade: ”Välkommen. Roligt att du kom. Stig in, stig in.”


Plötsligt hade dörrarna öppnats, och i dörren såg jag en prydlig dam, liten som en docka, som vinkade att jag skulle komma in. Hur konstigt det hela än verkade, så gick jag in på museet.

När jag kommit in hände något underligt. Rummet var upplyst liksom om solen tittat in. Antingen hade jag blivit väldigt liten, eller hade vissa saker blivit väldigt stora. Mitt på golvet stod i alla fall den fina, röda dock-möbeln, som annars brukar stå i glasskåpet vid ytterväggen. Skåpet var tomt, och möblerna på golvet var alldeles lagom för mig.


Jag såg också att den prydliga damen och jag var lika stora, så något konstigt var det. Damen hade en grön klänning, i mitt tycke en aning gammalmodig


.”Jag ska be att få presentera mig”, sa den prydliga damen. ”Jag är Intendenten. Nu kanske du säger att det inte finns någon intendent här. Det gör det visst. Det vet ni bara inte om. Att vara intendent på ett sådant här museum är en mycket viktig syssla. Jag har mycket att hålla reda på.”


Jag hade inga invändningar utan sa att jag tyckte det var angenämt att få göra Intendentens bekantskap.


”Var så god att sitta ner”, sa Intendenten och gjorde en gest mot bordet, som dagen till ära fått en fin vit duk.

Jag satte mig på en av de röda stolarna, och Intendenten satte sig också till bords. Förutom duken var bordet tomt, och jag undrade för mig själv om det skulle bli något kalas. ”Vad önskas att äta?” frågade Intendenten.


Det var en konstig fråga att ställa. Och hur skulle det ordnas? Men något måste jag väl säga. Jag sa det jag först kom på


.”Kåldolmar, tack”, sa jag.


Och vips hade vi rykande varma och underbart doftande kåldolmar på stora tallrikar framför oss. På bordet stod en skål med potatis och en med rårörd lingonsylt.           

 Att jag råkade säga kåldolmar är nog för att det är något som jag tycker är väldigt gott. Det var gott också, mycket gott. Ett stort glas mjölk fick jag också.  


 ”Du undrar kanske varifrån kåldolmarna kom”, sa Intendenten.                                                             

”Jag ska förklara hur det går till. Det här bordet är ett önskebord. Man sätter sig vid bordet och beställer vad man vill ha att äta, och bordet dukar sig självt. Mycket praktiskt. Mycket lämpligt när man bjuder på kalas.”


”Fantastiskt”, sa jag. ”Ett sådant bord skulle jag vilja ha hemma. Men hur kommer det sig att just jag blev bjuden på det här kalaset?


”Det bara råkade bli så”, sa Intendenten. ”Ibland har man tur och blir bjuden på kalas. Smakade det bra?”


”Utsökt delikat”, svarade jag. ”Bland de godaste kåldolmar jag ätit.”


”Bra”, sa Intendenten. ”Och nu ska vi väl ha en god efterrätt. Har du någon önskan om någon speciell efterrätt?”


”Gärna äppelkaka med gräddvaniljsås, tack”, sa jag.Och lika fort som kåldolmarna infunnit sig på bordet, lika fort infann sig assietter med äppelkaka och en kanna med gräddvaniljsås.                                                                                           

 Även efterrätten var enastående god.


”Vad sägs om lite kaffe på maten?” frågade sedan Intendenten.


”Ja, tack”, sa jag artigt, fastän jag redan var nöjd med allt jag serverats.”Något till kaffet?” sa Intendenten.


”Är det inte för mycket att beställa något till kaffet också?” undrade jag. ”Förresten tror jag inte att jag orkar äta mer nu.”


”Kan du inte äta det här, så kan du få med dig hem och äta senare”, förklarade Intendenten


”Gärna napoleonbakelse, tack”, sa jag. Vi drack kaffe en stund. Sen reste sig Intendenten, och jag förstod att kalaset var slut. Jag reste mig också. Jag tackade så mycket för det fina kalaset. Dörrarna var öppna. När jag stod på tröskeln vände jag mig om och vinkade åt Intendenten, som stod vid de röda dockmöblerna. Sen gick jag ut. När jag vände mig om nästa gång, såg jag att dörrarna var stängda och låsta. I min ena hand hade jag en kartong med snören runt. Jag cyklade hem, ivrig att se vad som fanns i kartongen.

Så fort jag kommit hem öppnade jag kartongen. Och hör och häpna, i kartongen fanns inte bara en utan två napoleonbakelser. Som ni säkert förstår var även bakelserna utsökt delikata.

Nästa gång jag kom till museet såg jag att de röda dockmöblerna stod på sin vanliga plats i skåpet. Jag gick fram till skåpet, lutade mig fram mot glaset och viskade: ”Kåldolmar.”


Naturligtvis hände inget. De små dockmöblerna stod där och såg ut precis som de alltid sett ut.


”Vad gör du”, sa en av de andra i hembygdsstyrelsen. ”Sa du något? Förresten, blev det något kalas?”


Sen var det annat som pockade på uppmärksamhet, så jag behövde inte svara. Men upplevelsen med kalaset var så intressant, så jag har skrivit ner den här. Jag undrar om det kommer att bli fler kalas, och ingen vet vem som kan råka bli bjuden.   Men om du blir bjuden, så passa på att tacka ja, för det var ett enastående trevligt kalas. Man kan ju också säga en önskerätt, när man är i närheten av den röda dockmöbeln, för man kan ju inte veta ifall, ifall………                                                                                                                                                               Så fort jag kommit hem öppnade jag kartongen. Och hör och häpna, i kartongen fanns inte bara en utan två napoleonbakelser. Som ni säkert förstår var även bakelserna utsökt delikata.Nästa gång jag kom till museet såg jag att de röda dockmöblerna stod på sin vanliga plats i skåpet. Jag gick fram till skåpet, lutade mig fram mot glaset och viskade: ”Kåldolmar.”Naturligtvis hände inget. De små dockmöblerna stod där och såg ut precis som de alltid sett ut. ”Vad gör du”, sa en av de andra i hembygdsstyrelsen. ”Sa du något? Förresten, blev det något kalas?”Sen var det annat som pockade på uppmärksamhet, så jag behövde inte svara. Men upplevelsen med kalaset var så intressant, så jag har skrivit ner den här. Jag undrar om det kommer att bli fler kalas, och ingen vet vem som kan råka bli bjuden.   Men om du blir bjuden, så passa på att tacka ja, för det var ett enastående trevligt kalas. Man kan ju också säga en önskerätt, när man är i närheten av den röda dockmöbeln, för man kan ju inte veta ifall, ifall………                                                                                                                                                              Jag skulle precis cykla hem igen när jag hörde en liten röst som ropade: ”Välkommen. Roligt att du kom. Stig in, stig in.”